Jag förstår inte varför jag alltid känner mig så arg. Arg på allt. Jag känner mig ensam så fort jag inte har något att göra eller någon inte är i samma rum som mig. Ändå vill jag inte ha folk hos mig, det är som en ådra i mig vill att jag ska vara ensam, att jag ska dra mig undan. Arg, arg. Ensam med mina egna tankar, det är då inlägg som detta blir till. För jag måste skriva det någonstans. Äger ingen dagbok.
Mitt problem är inte det att folk inte älskar/inte tycker om mig. Det gör dom. Mer än vad jag förtjänar. Det är min oförmåga att älska dom tillbaka. Men jag är så jäkla arg. Jag förstår inte. Jag kommer aldrig kunna öppna mig för folk. Kommer alltid behålla min fasad, den är för hård för att slå sönder. Jag är rädd för vad som skulle hända. Kommer aldrig kunna lita på någon. Kommer alltid vara oförmögen...
Jag är en lögn. Alla ser mig som någon som är glad och rolig. Problemfri, körd 20år, ännu inga fel, billig i drift. Stabil, med båda fötterna på marken.
Om dom bara visste.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
jag tycker om dig åsa! oavsett om du är arg eller glad. bara så att du vet!
Säger som Beckie! Men vi borde dock ses oftare!:) Och snacka av oss lite...de kan vi alla behöva<3
jag litar inte heller på någon. kanske mamma. :*
bejbi da <3 karlek skickas fran bodi :) /soffis
Skicka en kommentar