4 april 2007

Skrev detta 4 april 2007, kul, hade helt glömt bort det. Vilken fantasi jag hade... O_o Kanske borde förfina det och skriva klart det någon gång. Kanske, kanske inte.




”Jag var hans högra hand.”

Hennes röst fick honom att vilja dra rocken tätare om sig.

”Jag var utvald. Korad sedan dagen jag föddes.”

Han drog fram sin näsduk ur bakfickan och torkade svettdroppen som envist hängde sig kvar på hans nästipp.

”Så du går med på intertjuven?”

Hon skrattade. Eller något liknande. Han kunde inte riktigt avgöra för även om ljudet av det klingade så syntes ingen glädje i hennes isblå ögon. Han försökte också frambringa ett skratt men hans torra strupe fick bara fram ett lätt kvidande. Hon avbröt sig tvärt och mötte hans blick.

”Ja”, sa hon kort

Rummet hade en vän ordnat åt honom. Det var enkelt, dock modernt inrett. Han brukade hålla sina interjuver där, politiker som rockstjärnor. Men detta var första gången han gjorde något sådant här. En galning. Han erbjöd henne att sitta ner i den svarta läderfåtöljen. Han själv satte sig på en stol som stod mittemot. Hon var dock vacker för att vara en galning. Han hade alltid haft bilden av galningar som folk med slitet hår, härjat ansikte och rödsprängda ögon. Hon här däremot. Långt blont glänsande hår, lång och kurvig. Om det inte var för hennes ögon som tycktes registrera allt och alla skulle han ha suttit i hotellbaren nu istället, erbjudit henne en drink.

”Vatten?”

”Nej tack.”

”Något annat?”

”Kan vi inte sätta igång med intertjuven istället?”

Han plockade upp sitt block och satte upp den lilla bandspelaren på soffbordet.

”Så Maria Magdalena, är detta ditt riktiga namn?”

Hon nickade.

”Och vem påstår du är din far, din skapare?”

”Gud. Herre över alla världar.”

Medan hon sa detta spände hon blicken in i honom.

”Du tror inte att han finns. Men även du ska få möta honom i slutet.”

Han visste inte om det var inbillning eller inte men väggarna tycktes sluta sig om honom och han hörde inte längre bilarna som passera utanför på gatan.

”Hur vet du att du är den utvalde?”

”Jag var mycket ung första gången han visade sig för mig. En vanlig vårdag då jag lekte vid sjön. Han uppenbara sig som en bild på den mörka vattenytan. Jag var livrädd. Även fast jag endast var sex år visste jag att detta var något mycket större än livet i sig. Mycket större och mäktigare än vad jag någonsin innan hade beskådat. Han berättade att jag var utvald, att det var jag som hade fötts för att ställa dom orättfärdiga inför rätta. Att jag skulle vara den som renade människan från hennes synder.”

Han ville egentligen inte fråga, men detta kunde bli en otrolig story. Galen kvinna tror att hon är utsänd av gud. Han kunde redan se tidningsrubrikerna framför sig.

”Hur då?”

Hon log. Ett brett hånfult leende. Och för ett andetag såg det ut som om hennes ögon svartnade.

”Döden.”

Han svalde hårt.

”Hur många hittills?”

”567”

Svettfläckarna runt hans armhålor växte sig större. Han visste inte om han skulle våga att fråga mer. Han kände efter i vänstra fickan för att se om mobilen var nära till hands samtidigt som han försökte se så opåverkad ut som möjligt.

”Slappna av.”

Hon lade sin vänstra hand på hans ben. Den var sval och kändes annorlunda men han förundrades över hur pulsen sakta gick ner till sitt normala läge. Han skakade på huvudet.

”Fortsätt är ni snäll.”

”Jag förstod inte bördan som skulle komma att läggas på mina axlar. När jag vid nitton års ålder blev satt i tjänst visste jag inget om ondska och godhet. Bara den bild mina föräldrar hade gett mig. Men Han som jag hade hört inte fördömde någon människa, att Han bar på så mycket ondska.”

Hon tittade ut genom fönstret upp mot den mörka natthimlen.

”Det finns inget helvete och det finns ingen himmel, bara mörkret. Mörkret förtär ens själ